Det är väl för märkligt. Jag gjorde alla vuxensakerna i morse. Jag gick min timmes promenad med stavarna, innan jag åt en portion fiberberikad havregrynsgröt. Intill tallriken stod ett glas juice och det senaste nummret av Amelia låg uppslaget framför mig. Jag skrubbade min kropp med mjukgörande tvål och håret fick en omgång av ett schampoo som påstår sig ge överlägsen glans. Jag böjde ögonfransarna och la rouge på kinderna. Jag blåste mitt hår och gnuggade in vax i topparna.
Men ändå så var det ett barns ansikte som mötte mig i spegeln när jag skulle gå.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Hih..
:)
Kul skrivet..
Annorlunda..
*tycker om*
Ibland skulle jag behöva låna din hjärna, för jag fattar inte hur du hittar all inspiration. Jättebra, som alltid.
Nej men oooo så fint sagt av er båda. Och Leia som är ny här (vad jag vet)! Vilken bra start på min fredag.
Howdy, jag vet faktiskt inte var jag hittar inspiration. Det räcker oftast med att jag är närvarande i livet. Rusar och stressar jag ser jag inget förutom fartränderna.
Skicka en kommentar