.med toppen i sikte tvekar jag

Den smala stigen som ringlar uppför berget är sagolikt vacker. Ofta går jag ensam, men stundtals har jag sällskap av mannen med det där skrattet som alltid landar så mjukt i min mage när det rymmer från sin plats bakom de glittrande ögonen.

Ibland försvinner han spårlöst bakom mig. Andra gånger knäcker han grenar när han går, och det är då jag hör min egen förhoppning i avtrycken som ekar mellan trädstammarna och klipporna.

Men när ekot äntligen stannat så ropar tystnaden tillbaka att förhoppningar kräver löften, och munnen har aldrig lovat. Ögon som lovar kan inte heller ställas till svars.

Sen är skogen tyst igen.

Kvar dröjer bara mina tunga andetag som får ny börda av krossade förhoppningar för varje kämpande steg som lämnas bakom mig. Men trots att jag känner den tunna luftens löfte om slutet på min resa i mina lungor, så stannar jag. Trots att jag ser toppen så vänder jag ryggen till och följer istället ögats jakt efter sällskap de sista stegen på min färd.


För min längtan, som format en skugga på stigen framför mig, går sin egen väg.