.köksklockan och döden

Jag är inte van. Gnuggar sömnen ur ögonen och tar skydd i badrummet. Vrider på duschen och får vatten över hela badrummet.

I enlighet med min osjälviska personlighet (host, host, harkel, harkel) bjöd jag övernattande gäster förtur till badrummet. Dessvärre har inte gäster samma rutiner som jag har. Jag hänger fast duschmunstycket. Gäster lägger det lite löst i klykan.

När man har gäster är det alltid någon som ska berätta något. En del har mer att säga sent på natten, andra tidigt på morgonen. Jag är inte van.

Så när gästerna skyndar vidare, låser jag dörren bakom dem och andas ut.

Det är tyst i hela lägenheten.

Utom köksklockan.

Den tickar envist på. Högt. Det var värst vad högt den tickade. Ljudet flyttar mig till farmors kala, kalla kök. Köket där farmor satt ensam och väntade på döden. Det tog många år innan den kom. Många dagar. Många ekande slag för köksklockan.

Jag skyndar mig tillbaka till dörren och kikar genom ögat. Tomt. De har naturligtvis redan åkt.

Mitt hjärta dör en smula.

Men köksklockan tickar på.