Jag har den bestämda känslan av att dotterns pappa försöker roffa åt sig mer av nykrusat hår och knivskarp tunga än vad som är rättvist. Min helg med henne slutade redan klockan 13.00 idag. Det innebär att jag blev snuvad på hela tio timmar med henne. Ja, nu har hon lärt sig att inte somna förrän hon ligger näsa mot näsa i min säng. Igår kväll såg vi Rocky tillsammans. Typiskt bra barnfilm.
Och så får han det att låta som om hennes hem är där han bor och att mitt hem bara är en tillfällig förvaringsplats som hon måste stå ut med tills hon får komma hem igen. Typsikt irriterade.
Och så tror han helt seriöst att han älskar henne mer än vad jag gör. Men jag har tänkt ut ett dräpande svar om han skulle spotta ur sig den villfarelsen.
"vi älskar henne på olika sätt du och jag. Jag älskar henne för den hon är. Du älskar henne för att hon är din."
Typiskt dräpande svar.
Den knivskarpa tungan får hon av mig.
söndag 14 juni 2009
.millimeterrättvisa som inte är på millimetern
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
FY! Jag känner igen mig och blir sååå arg!! Men tänker att det måste vara rädsla i de föräldrar som måste hålla fast på det viset i sina barn. Som om de vore ens ägodelar...
Ja, så är det nog. Men jag är inte vit som snö själv. När dottern säger att hon älskar mig mest så är jag inte precis på hugget för att lyfta fram pappans fina egenskaper. Vi vill nog helst vara förälder nummer 1. Så är det nog bara. Kan tänka mig att han har en hel del att säga om hur fel han tycker att jag agerar. Åh, just ja. Det har han redan gjort, fast med en liten annan vinkling.
Bra svar till honom!
Jag är så politiskt inkorrekt att jag hävdar att mammor älskar barn mer än pappor. Så det så.
Drypande svar bör alltid uttalas innan man ses, så som du gjort här. Känns bra för stunden att säga det, men det är sällan det blir bättre.
Tråkigt att ni inte kommer överens.
Men jag tycker att det är superbra att lilltjejen har två föräldrar som älskar henne mest (även om ni älskar henne lite olika). Att hon har två föäldrar som vill vara med henne. Många barn som inte har en enda förälder som bryr sig.
PK? Hm... Kanske är det så att den som har haft mest ansvar över det hjälplösa lilla liv som föddes är den som älskar mest. Har man någongång varit hela barnets värld, så kan man aldrig nyktra till igen över den totala kärlek som kommer, både från både det hjälplösa knytet OCH räddaren i nöden. Historiskt sett så har det ju varit mammorna...
Jag vill tro att det inte är biologiskt. Jag hoppas verkligen inte att det enbart är förknippat med ett kön.
Ja, Kotte, det är en välsignad tur att barnet mitt är så älskat. Och vi kommer ganska bra överrens pappan och jag. Om vi inte gjorde det så skulle den här bloggen innehålla betydligt mer galla. Nu släppte jag bara en liten rökare...
Roffa åt sig tid! Skaffa barnvakt och lämna bort barnet i tid och otid när tiden är så viktig tillsammans. Och så får hon det att låta som om hon tar ansvar över sitt barn. Barnet får (eller måste) följa med när hon ska reda ut sina helgaffärer med män här och där eller följa med när hon lämnar hotbrev till kvinnor som är ledsna över att hon utnyttjar deras hälfter. Och så tror hon att hon älskar henne mer? med kärlek följer ansvar inte bara med ord i en blogg utan och så i handling. Snyft
Trevligt med nya kommentatorer i min blogg, men synd att anonym är anonym. Det är lätt att kasta ur sig åsikter när man inte behöver stå för dem. Nåja. Det finns säkert en anledning.
En klok kvinna sa till mig att en bra förälder lämnar sitt barn hos barnvakter "i tid och otid" för att barnet ska få en sund koppling till sina föräldrar. Ett barn behöver nämligen öva på att vara ensam, utan sin mamma och pappa. Navelsträngen ska klippas. Men där tror jag dessvärre att det, som regel, är föräldrarna som har svårast att klippa banden...
Skicka en kommentar