I dag kom den, vändpunkten, insikten eller vad man ska kalla den. Sedan mitt bottennapp för nån vecka sedan så har mitt liv gått i en helt annan takt. En långsam takt. Idag sa kuratorn nåt som jag verkligen förstod och kunde ta till mig. Du är den du är!
Så om jag rör mig sakta beror det på att jag vill känna.
Vad är viktigt för mig? Vilka männsikor omger jag mig med och för vems skull? Vad behöver jag för att jag ska vara jag? Det enkla svaret lyder utrymme. Jag börjar äntligen kunna acceptera att jag är själv. Jag till och med njuter av att vara själv. Jag håller på att lära känna mig. Och vi kommer rätt bra överens.
Så om jag är tyst så beror det på att jag pratar med mig själv.
I bakhuvudet finns en fantasi om en framtid tillsammans med nån. Men jag har accepterat situationen att "nån" inte finns i mitt liv just nu. Det är ok. Jag kan vänta.
Så om jag tittar på dig och ler beror det på att jag är lättad.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar