.att leta orsaker eller att acceptera sig själv?

Det första kuratorn eller diakonen frågar, eller vem det nu är man valt att prata med, är hur relationen med ens föräldrar ser ut. Man svarar såklart och hittar många detaljer på vad mamman och pappan gjort respektive inte gjort. Man förväntas hitta fel. För varför i hela friden skulle man vilja prata med någon annars!?

Med det är bara det att jag är så trött på att prata om dem. Jag är så trött på att hitta fel hos dem. Kan det leda någon annanstans än att man förstör en relation (ytterligare!?)? Jag är övertygad om att de gjorde så gott de kunde. Jag gör så gott jag kan. Jag skulle bli förkrossad om El satt hos en kurator som ville att hon skulle leta efter fel hos mig i min mammaroll. Såklart är jag inte perfekt. Såklart är ingen perfekt. Men jag gör så gott jag kan. Hur kan en person som aldrig träffat mig dra slutsater om hur jag var som mamma? Hur kan en person som aldrig träffat mina föräldrar ha åsikter om dynamiken i vår familj? Ingen av oss vill resa bakåt. Ingen av oss kan resa bakåt! Så varför?

Ska man inte istället acceptera att man är som man är? Börja från här och nu. Historien kan man inte ändra. Men framtiden kan man påverka.

Jag har både bra saker och negativa saker med mig i bagaget. Men alla dessa saker har gjort att jag är jag. Mina föräldrar har gjort mig till den jag är. Så är det med det.

Våga vägra leta efter orsaker!

Våga hitta framtiden!

Våga acceptera!