Jag skyndar mig mot bilen för att slippa krama henne. Jag är ingen kramig typ. Verkligen inte. Finns det en öppning att fly så tar jag den. Låtsas inte om den förväntan om kroppskontakt som ligger i luften. Gräver i min handväska så att ingen ska tro att mina armar gömmer ett kramvilligt bröst.
En kram är ett avslut för mig. Ett "ta hand om dig, vi ses om två år igen".
Eller ett förspel.
Lyckligtvis stod jag på garageuppfarten i Kramlösa för där bor inga översvallande känsloyttringar. Hennes fötter pekade redan åt ett annat håll när jag började skramla med nycklarna.
Fast.
Det går såklart inte att nobba en tom famn och ögon som ber. För andras skull kramar jag gärna hårt och länge. Jag har tröstkramar som slingrar sig flera varv runt tårfyllda kroppar, kompiskramar med ryggdunk och björnkramar som nyper skratt ur små barn.
Men jag kramar sällan för min egen skull.
Sällan.
3 kommentarer:
Ha!!! Jag tror jag vet vart det där kramlösa ligger. Gillar också att slippa. och förresten.... ben mot ben skaver illa.
Oj. Jag är nog precis tvärtom. Älskar att vara nära alla jag tycker om, oavsett storlek. Har den där slags hud som blir varm och lycklig av att få vara tätt mot.
(Och ben mot ben kan vara riktigt fint det, som att spela xylofon.)
Synd på så rara ärtor som man brukar säga... tycker personligen du har universums mysigaste kramar...
Skicka en kommentar