LIVET OCH LITE TILL

torsdag 3 september 2009

.då släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom

Jag söker inte bekräftelse på att jag är en god person. Det vet jag. Sånt känner man på sig.

Men jag söker förståelse.

Vi bodde ändå tillsammans i sju år. Han flyttade in hos mig och spred manlighet i min lägenhet. Han hyrde rummet mitt emot badrummet och jag minns hur jag stod och väntade på att råka gå förbi när han nyduschad skulle smita över till sitt rum. När han senare la sin arm bakom min rygg på det där speciella sättet som bara han gör, så släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom. Det var sommar.

Slumpen packade även hans väska och tillsammans flyttade vi mot stenmurar, långa svepande smala vägar och en liten svart hund som vi älskade.

Han delade generöst med sig av sin familj. Underbara människor som kramade varmt och bjöd på småkakor. Jag tvekade aldrig när han ville flytta närmare dem igen. Och huset nära granskogen blev vårt.

Vi hade alltid dålig med pengar och det var kanske där missunnsamheten fick fäste. När dottern föddes så kom även tröttheten och de tysta anklagelserna. Jag slutade att älska och han försvann. Försvann in i en annan kvinnas armar. Jag kan inte säga något om det. Det kunde lika väl ha varit jag.

Men lögnerna kan jag säga något om. De kastade mig obarmhärtigt fram och tillbaka. Lovade, för att sedan krossa. Smekte, för att sedan klösa. Då gick jag och han försvann.

Nu har han putsat fasaden och lever det liv som han vill leva. Åtminstone säger han det. När det gäller mitt liv har han också mycket att säga. Fast nu kanske jag ljuger. Han säger att han hör mycket, men att han aldrig i livet skulle lägga sig i. När han hör allt det där om mig så vänder han och går åt andra hållet, säger han. Vad det är han hör har han däremot aldrig någonsin sagt. Men att han hör, det säger han ofta. Särskilt när vi är oense om arrangemangen kring det barn vi delar.

Men om det jag hör säger jag inget. För jag misstänker att han vet. Vet att den roll han tilldelar mig, egentligen är hans huvudroll.

2 kommentarer:

Ebba G sa...

Insiktsfullt, naket och smärtsamt det här du!!
Det den mannen "hör" är nog sig själv... eller de bilder han gör sig av något som antagligen har med med honom än med dig att göra.
Och med skilda värderingar kanske.
Men jag tror att läkning börjar med att man ser det som en gång var bra och sedan sörjer det som försvann, det man saknar på riktigt alltså. Och du har ju kommit långt.
Kram!

Anonym sa...

Huvudet på spiken.

Du skriver mycket bättre det jag försökte säga förut :-)

Kram!
/C