.om man lyssnar kan man höra längtan prata

Igår hotade jag. Jag skrek så att rösten blev hes. Jag mutade. Jag konfiskerade de två käraste gosedjuren. Men inget hjälpte. E sökte gång på gång kontakt med mig bakom en ridå av frågor, kissnödighet, ultimatum och skrik som gjorde hennes röst hes.

Det var först när hon somnat, efter två timmars het debatt, som insikten föll ner som en sten på mina fötter. Jag hade något som hon behövde. En kram som räcker tills kramen tar slut. En kram som vågar hålla henne kvar, fast hon sprattlar och försöker fly. En kram som inte förväntar sig något tillbaka.


Ikväll somnade hon med gosedjuren nära kinden och mitt täcke i en trasslig hög runt benen.