Tanten ska till samma trappuppgång som jag, det hörs på lång väg eftersom hon skriker rätt upp i luften. Hon har uppenbarligen gått vilse och äntligen hittat någon att fråga. Problemet är bara att han är fyra våningar upp och klamrar sig fast i vindskivor och tegelpannor. Han har nog fullt upp med att oroa sig för att tantens gälla stämma ska skrämma loss isknivarna så att de faller ner och spetsar henne.
Jag fångar hennes uppmärksamhet och pekar. Hon förstår inte, alternativt lyssnar inte, så jag lovar att visa. Vandringen till porten tar en evighet. Stavar gör inte damer stabila och dubbar håller inte hundraåriga fötter på plats.
Impulsen räcka henne min arm uteblir. Jag får känslan av att hon skulle bita den rakt av.
-Alltså, säger jag, det är tre våningar upp och det finns ingen hiss.
-Vad menar du, frågar hon kallt och vasst som istapparna.
-Tja, du ser lite....eh....ja...mm
-(här säger hon nåt på gammelsvenska som jag gissar betyder att hon har svårt att röra sig)
-Eh, ja....så tänkte jag. Här är det förresten, säger jag och öppnar dörren med min utandning.
Jag får inget till svar.
Det är långt kvar tills isen börjar smälta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar