Han fiskade egentligen efter sympatier, men jag fick liksom inte ur mig det där "åh" och "mm" som skulle visa att jag förstod och delade smärtan. Trots att det var väldigt synd om honom, ska tilläggas. Så synd som det kan vara om någon som inget har att vila ögonen på. Fruktansvärt med andra ord.
Men grejen är den att när han sa det, så lyfte han blicken och la den på mig.
Det krävdes en rätt imponerande serie krumbukter och lirkande för att han skulle lyckas få foten ur munnen, blicken från golvet och skratten skulle tystna.
Jag har ett par anklagande blickar kvar som jag tänker kasta in på hans kontor när jag går idag. Och förmodligen kommer jag att spela sårad ända tills han köper tillbaka mig med ett bakverk.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Ja bakverk är på sin plats!! Men om han är som en guldfisk har han väl glömt detta i morgon.... Påminn!!
Skicka en kommentar