På stela ben balanserar jag intill sängen. Jag har med stor möda lyckats lyfta ner ett muskeltorterat ben i mina snyggjeans, det andra benet behöver likvärdig assistans. Men sen får jag problem. Jag får knappt upp dem förbi mina lår. Jag rynkar pannan och plockar fram min tipsradstalong.
1. Snyggjeansen har krymt.
x. Min röv, mina lår och min mage har börjat extraknäcka som fettdepåer.
2. Min kropp har börjat fatta att den behöver muskler för all onödigt kånkande som jag utsätter den för.
Pennan får ligga, jag har inget svar. Istället drar jag in magen, tar ett stadigt tag i linningen och pressar in min kropp. Hade jag varit man så skulle jag pipa mig igenom resten av dagen i den ljusaste, spräda stämman, men eftersom jag är kvinna så hörs bara ett mummel.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar