.på bussen blev hon stor.

Här sitter jag så överflödig som man någonsin kan bli, tänker jag och trycker näsan mot rutan. På andra sidan gången sitter hon som jag nyss slutade amma och fnittrar ikapp med en annan tandlösing. Då och då stannar bussen för att plocka upp stora barn som inte är mer än en tvärhand hög. Busskortet som de fingrat på stoppar de tillbaka i väskan. Ingen konst, viskar deras kroppsspråk när de vandrar bakåt i bussen.

Min lilla flicka!

Jag saktar mina steg för att hårsvallet ska få försprång och jag ser hur hon skrattande försvinner bakom husknuten. Impulsen att springa efter är stark. Smärtsamt stark. Men jag nålar fast mina fötter i marken och låter henne gå.

Min stora flicka!