Inte vet jag hur det kom sig att han stod ensam mitt i ett folkhav, men han gjorde det. Och inte minns jag hur många steg jag tog för att nå honom, men det kändes som ett.
Och jag kan heller inte förklara hur min kropp genast fann sig tillrätta intill hans, som om vi träffats alla andra dagar i livet.
För allt med honom var nytt. Värmen från hans hals som nuddade mina läppar kände jag inte igen. Rösten hade jag aldrig hört förut och skrattet hade inte någonsin trasslat in sig i mitt.
Jag bad om en dans till.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar