LIVET OCH LITE TILL

lördag 8 mars 2008

.kulturuppföljning

Sitter man i ett par timmar och tittar på graciösa kroppar så får man lätt för sig att verkligheten är så. I pausen skulle jag ta mig över stolsryggen för att krångla mig förbi kamerautrustningen. Ett högt benlyft och en sidoförflyttning så skulle det i teorin vara klart.

Döm om min förvåning när mitt ben inte lydde mig. Det rörde sig inte alls smidigt. De var inte alls med på noterna när jag försökte tvinga upp det i vertikalt läge. Jag var en ko, i bästa fall. Tung och otymplig.

Paret intill skrattade ironiskt.

Övertro är min starka sida. Inte smidighet visade det sig.

Däremot kan jag skryta med att jag totalt fattade första dansstycket. (Öhum, heter det dansstycke? Risk för att lägga krokben på mig själv igen här märker jag. Nåja.) När jag tittade i facit, dvs programbladet, så var min tolkning ordagrann. High five! Eller piruett?????

Andra stycket (och så var vi där igen...stycke...bit...show...gah) ställde lite med krav på min fantasi. Lite för höga krav visade det sig. Kom på mig själv att bara titta på kroppar. Lite som att se en film med Brad Pitt. Koncentrationen räcker inte till både handlingen och skådisen. Men det var lugnt. Ingen av de andra i mitt sällskap hade snappat upp tillräckligt mycket för att ens kunna låtsas att de hade koll.

Ps. Jag väntade tills alla lämnat lokalen innan jag på nytt svingade (host, host, harkel, harkel) mig över stolsryggen och skred med mjuka kliv mot utgången. Ds

3 kommentarer:

Steina sa...

Du har en framtid som kulturskribent...

Micke sa...

Koreografier, tror jag styckena kallas.
Det var just detta man häpet fick se när du svingade dig över stolsraderna.
Koreografi!

Anonym sa...

Är inte själva grejen med dans att man inte behöver förstå? Jag förstår inte Biff Stroganoff heller men gott är det!
Numera föredrar jag oftast dans före teater. När man jobbar med ord hela dagarna är det skönt med något som bara är kropp & känsla.