LIVET OCH LITE TILL

onsdag 14 januari 2009

.bassängens fasor

Jag har en överdriven respekt för vatten. Det skulle aldrig falla mig in att dyka från bassängkanten eller titta under vattnet. Jag håller mig på mitten av flotten och sitter stadigt i kanoten.

Anledningen till mitt handikapp kan spåras till en person, nämligen lekledare på ”plask och lek”. Jag fick en kallsup och situationen efteråt hanterades tydligen på värsta tänkbara sätt eftersom det lämnade ärr som inte tycks läka. Enligt mammas minnesbild så tvingades jag ner i badet omedelbart efteråt.

Jag är väldigt medveten om mina ärr när jag och E är på simhallen. Hon vill hoppa från kanten men halkar och huvudet hamnar under vattnet. Paniken är påtaglig när hon kommer ovanför vattenytan igen. Jag sätter henne på bassängkanten och frågar hur det känns. Hon torkar vattnet ur ögonen och berättar. Efter ett tag skiner hon upp och utbrister ”mamma, jag kan dyka”. Och så ställer hon sig på kanten för att hoppa i igen, men hon tar det lite försiktigare de första gångerna.

Själv är jag såklart väldigt rädd att hon ska drunkna, men jag simmar en bit bort så att hon inte ska se det.

Kanske är det så mina ärr kommer att läka!


2 kommentarer:

Fredrik sa...

Ja, det är svårt det där. Att vara rädd men att försöka att inte visa för att föra över det till sina barn.

Anonym sa...

Hade vi samma lekledare tro?

Vattenrädsla kan absolut förbättras med hjälp av den genetiskt tilldelade tjurskallen. Jag lärde mig faktiskt i somras att göra en re-entry - när kajaken ligger med botten uppåt så kryper man tillbaka i sittbrunnen under vattenytan och vänder kajaken på rätt håll med hjälp av paddeln. Enormt framsteg för min del!

(Men jag vägrar fortfarande att titta under vattenytan...)