Efter gymnasiet levde jag i ett äventyr. Packade väskan och hindrade rädslan från att bygga bo i mig och bekvämligheten att börja ställa krav. London väckte mig och rörde mina fötter i salsatakt. Nya Zeeland vände mig upp och ner och spottade ut mig i den vackraste kyla jag någonsin sett. Lausanne utmanade mina fördomar och dansade med mig i underkläderna. Italien förförde mig och fick mig att börja längta. Grekland ställde mig vid ett vägskäl och blåste vind i mitt hår.
Men det var då! Idag har mina erfarenheter nått sitt bästföredatum. Att prata om mer än tio år gamla äventyr smakar varken gott i min mun eller känns särskilt fräscht i andra öron.
Så!
Var går er smärtgräns när det handlar om forna stordåd? När blir resor i minnet mest bara pinsamt för dig som lyssnar och för dig som berättar?
torsdag 22 januari 2009
.bästföredatum för forna stordåd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Eftersom alla min "äventyr" var så längesen så måste jag hålla med Linda.
ALDRIG!
Eller så skaffar jag nya äventyr ..hm... bra idé!
Mne det beror ju på hur man berättar och vad man väntar sej för reaktion. Det är skillnad på en snabb instämmande anekdot om ngt knäppt som hänt för längesen, eller en "bra resaturang i Prag? jamen DÅÅÅ vet jag ver du skall gå, jag var där för 22 år sen..."
Eller? :)
Det beror lite på vem som lyssnar. Jag har varit ute och hållt reseföredrag för betalande publiker. Nu när det är lite väl många år, 10 respektive 19 år, bakom de resor som jag brukade berätta om, känner jag att det inte funkar längre.
Bara det berättas med passion så finns det ingen smärtgräns.. skulle kunna lyssna på mormor med handen under hakan en hel natt.. men det är ju bara för att hon lever sig in i det så oerhört..gulle:-)
En spännande eller intressant resa har inget bäst-före-datum! Berättar alltid om en resa i barndomen som impar fortfarande!
Vilken tur att jag har er. Då kan jag hävda att jag har folkets stöd när jag fortsätter krama ur mina decennier gamla äventyr all must...
Skicka en kommentar