Jag stannade nog mitt i en mening för ögonbrynen på andra sidan bordet höjdes en aning. Oj, jag trött jag plötsligt blev, säger jag för att förklara mig. Hon ler lite och påminner mig om att jag jobbat väldigt mycket på slutet. Så gäspar jag med hela ansiktet och klipper samtalet itu med ögonlocken.
Sen vänder jag mig mot klockan och ser att hon pekar mot tolv. Jag kastar ett anklagande över bordet. Har hon inte tänkt antyda nåt om hur klockan rusat? Nej, skrattar hon, jag tyckte det var så mysigt att jag inte ville att du skulle gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar