Naturligtvis har jag sett blickarna. Jag känner mig som en jordgubbe med grädde på när jag kliver in i lokalen. Han slickar av mig allt sött med bara blicken.
Idag vågade han fråga efter mitt nummer. Och det fick han. I en småstad så tar man varje chans man får till att lära känna nytt folk. Och sedan FN började diskutera om att erbjuda mig ett sympatiligg av humanitära skäl så tänkte jag att det kanske vore på tiden att börja fundera på att dejta igen.
I fem minuter var det en rätt spännande tanke.
Sen kom han fram och kallade mig för sötnos.
Bäst jag ringer FN ändå.
Sötnos? Hur klibbig får man vara?!
Och nästa fråga. Hur gör jag nu?
1 kommentar:
Oj, jag tycker nog att du ska ge honom en chans till, det kan ha varit en attack av nervositet helt enkelt, en chans till!
Skicka en kommentar