Hellre smart än släkt, säger hon och vi skrattar så att bordet flyttar på sig. Men i det starka skrattet hörs inga lekande toner. Klangen, som är mer av smärta än hjärta, studsar mot väggarna och faller platt mot marken. Och ekot har ingen lust att plocka upp spillrorna.
Jag fick ett arv som jag lämnade tillbaka. Som vuxen ville jag inte ha paketet längre. Förväntansfulla barnaögon noterade inte att det bara var pappret som var vackert. Jag förstod aldrig att innehållet var en gåva som skulle lura mig att göra oändligt många felaktiga val. Att mitt värde var lika tomt som paketet med den glansiga ytan.
Om allt hade varit annorlunda hade jag ringt ett samtal idag. Jag hade ringt för att jag visste att den som svarade satte mitt värde högre än sitt eget. Och jag skulle ha pratat om kärlek och var tårarna hamnar när det är jobbigt. Tillsammans skulle vi skrattat åt livet och åt barnbarn som upprepar mönster.
Men så är det inte.
Inte i mitt liv.
I min verklighet kommer tårar som dränker en längtan efter ett telefonsamtal som jag aldrig haft - och aldrig kommer att ha.
Hellre smart än släkt,
men allra helst smart och släkt!
4 kommentarer:
det gör ont att läsa det du skriver i dag. Ont ont ont.
Och jag vet vad du menar tror jag. Det där att sakna rötter som suger samma näring. Hur man längtar och bygger upp bilder av hur det skulle vara. Och aldrig blir.
Stor kram till dig som ändå står upp och vill något bättre.
Tack Ebba. Jag älskar att du läser och förstår.
Det smärtar mig också. Både för din och min egen, igenkännande, skull. Du skriver så fruktansvärt vackert och utlämnande.
Tack till dig också Bitte! Och jag beklagar att det finns mått av igenkännande också.
Skicka en kommentar