.himlens allra vackraste fågel

Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.

Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.

Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.