.om koftan som ska värma

Jag tittar upp och möter en vädjande blick. Jag känner igen henne. Men de blickar jag brukar ge henne är anklagande och hårda. Sakta tar jag av mig min svarta noppiga kofta och hänger den på kroken. På en galge intill hänger samma brungråa kofta som en skyltdocka hade på sig. Jag har sett koftan ofta. Hand i hand med en ung man. Bakom en barnvagn. Intill en kopp kaffe och en baguett. Den är dyr och jag vet att den kommer att vara hopplöst omodern om ett år. Men den sitter så snyggt på min kropp. Smickrar mina former. Jag tittar på mig från alla vinklar, men hennes blick vågar jag inte möta.

Sträcker mig efter den vita koftan istället. Enkel modell. Söt. Och priset är på inget sätt avskräckande. När jag försiktigt lyfter blicken ser jag att den vädjande blicken finns kvar, men nu tycker jag mig kunna ana uppmuntran bakom de blå ögonen. Stryker med handen längs ärmarna på koftan. Tyget är mjukt mot min hud. Låter koftan sjunka ner från mina axlar och hänger tillbaka den på galgen.

Jag drar min älskade svarta kofta hårt runt min kropp igen. Ljuden utanför smälter samman och tillslut är det enda jag hör ett svagt tickande. Tick. Tack. Tick. Tack. Hur jag än letade så fanns det ingen kofta som liknar den jag har på mig. Jag letade efter samma modell, men kanske i en annan färg. En varmare färg.

Drar draperiet åt sidan och går mot kassan. Lämnar den vädjande blicken bakom mig. Jag betalar för två koftor, men den svarta, noppiga har jag fortfarande på mig.