Den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Jag känner smärtan i hela kroppen när jag upplever den på förhand. Det är den här helgen som mitt förra liv får ett definitivt slut. Den här helgen gifter sig Es pappa. Och det är inte med mig. Vi hann aldrig gifta oss. I efterhand vet jag att det var rätt, men vetskapen har inte nått alla delar av mig än. Jag kan inte undvika att göra en jämförelse. Var står han? Och var står jag? Med min vassa granskning ser jag att han kommit mycket längre. Inte bara i sitt liv, utan även längre i relationen med henne än vi någonsin kom.
Jag vill inte tillbaka till det vi haft. Jag vill inte fortsätta där vi var. Men ändå. Ändå gör det ont i mig. Min bästa vän är bjuden på bröllopet. Hon kommer att skåla för lycka och välgång. Mitt barn kommer att vara där, mitt emellan sin pappa och sin nya mamma. Själv kommer jag att vara liten och värdelös.
Mitt förra liv innehöll även hans familj. Hans syskon tog jag till mitt hjärta. Hans föräldrar var mina vänner. I drygt två år har jag kämpat med att hitta en ny relation till dem, men misslyckats. Den bild av mig som jag ville visa dem var falsk. Ytan glittrade, men insidan grät. Och avståndet till dem växte.
I kväll vågade jag mig dit igen. Den här gången var ytan våt av tårar - men insidan var varm.
Och hon sa: ”Du verkar vara i harmoni Comvidare.”
Jag svarade: ”Ja”
För den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Men den kommer att vara sann!
onsdag 20 augusti 2008
.att släppa ett liv, att släppa en lögn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
En av de bästa texter jag läst av dig - så sann och så riktig och så mycket du. Vet du, jag tycker väldigt mycket om dig - bara så du vet.
Jessica, din dotter har bara en mamma och det är du. Det kommer aldrig att ändras!
Försök tänk ljusa tankar de närmaste dagarna!
*stor kram*
Hej vännen :)
välkommen säger jag till dig, kul att träffas. vi har bara träffats som hastigast för nåt år sen...
glädjande och positivt skrivet, det värmer i hjärtat..
även den del som du snodde då ;)
*kram*
Heja dig vännen. Kramar.
snart är detta jobbiga över och då har du växt ännu mera.
Hur långt man kommit beror på var man startat och var man stannar.
Även om målet är det samma (lycka?) så är den avklarade sträckan beroende på vilken distans man har att tillryggalägga och i vilken terräng man gör det. Någon som springer ett långdistanslopp kommer mycket längre än den som stannar efter sitt 400-meterslopp. Och den som har kuperad terräng med många uppförsbackar har det givetvis jobbigare än någon som slipper backarna. Skillnaden är att den som tagit sig upp för ett par riktigt besvärliga uppförsbackar kommer att ha en helt fantastisk utsikt från toppen!
Lillasyster har skrivit ett mycket bra inlägg. Jag har inget mer att tilläga än att vi självklart finns här för dig! *kram!*
Puss, puss, puss. Smack!
Tack för era vänliga ord, hurrarop och ryggdunkar! Det är ni som delar ut druvsocker när jag kämpar mig bit för bit uppför backen. En del av er kanske till och med redan står på toppen av berget. Jag räknar med att inte bara utsikten är fantastisk, utan även picknick-buffén!
Skål!
Oj, Jess - du ror mig till tarar! Glom inte att du har en massa vanner som garna hjalper dig att bara ryggsacken en bit nar uppforsbackarna blir for branta eller benen tunga av mjolksyra, sa som du ocksa gor for oss - medvetet eller omedvetet!
En massa kramar till dig fran Indien (dar jag sitter med Himalayabergen omkring mig - bildligt och bokstavligt)
Skicka en kommentar