Jag åkte till Umeå för att gömma mig. Att sitta ensam i min lägenhet den här helgen skulle bara leda till för många tankar, det visste jag. A har ett bra gömställe. I hans soffa växer sig inte tankarna till stora okontrollerbara monster. Och en innerlig kram värmer det hjärta som är kallt av rädsla.
Med tårar som nyss torkat går jag ner mot centrum för att hitta en varm och skön kofta att svepa in mig i. Jag känner mig iaktagen. En man, med sikte på blomsteraffären, kommer att korsa min väg. Verkligheten väcker mig brutalt från mitt dagdrömmeri. Det är min dotters pappa. Mitt ex. Han säger att jag inte får visa mig för E. Jag tittar in bland blommorna och ser min dotter i sin farfars knä. Känslorna som väller upp inom mig lägger jag på ytan. Jag tar ett steg fram och kramar om honom och önskar honom lycka till. Sedan skyndar jag vidare.
Aldrig någonsin har jag behövt en varm och skön kofta mer.
söndag 24 augusti 2008
.den där smärtan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
tror jag blir tokig..
vad menar han, inte får visa dig för E..? idioti!
AAAaagghhhh
Att han gifter sig betyder ju inte att E får en ny mamma och du försvinner. Det måste han ju på alla sätt tydliggöra för E.
Fast i vanlig ordning fattar jag väl ingenting, brukar bli så när det kokar i huvudet..
Du är helt sjukt stark! Jag går nästan sönder när jag läser... En kofta kan jag inte erbjuda men en massa värmande kramar skickar jag din väg!
Igen en sånhär otroligt stark text. Som borde läsas av många.
Oavsett verklighetsbakgrund är det läsvärt, tankeväckande och starkt.
Sedan kan man ju inte annat än ge dig tusen kramar för att du är den du är!
Beundrar dig mer och mer för den underbara kvinna du är. KRAM!
Hallå där "anonym"! Så kan man väl inte skriva heller. Jag döööör av nyfikenhet. Det värsta med hemliga beundrare är att de är just, ja hemliga.
Skicka en kommentar