Va? Skulle jag erbjuda mig att vara fyllechaffis till en granne/kollega? Alltså ringa upp grannen/kollegan för att kolla om det inte var så att han skulle åka någonstans? Bara för att jag ville ha fem minuters sällskap?
Herregud! Det verkar ju helt sjukt. Det skulle jag aldrig göra.
Att knappt ha träffat nån sen i tisdags påverkar inte mig på det sättet. Nej då, jag är så lugn och trygg i att vara ensam. Ensam. ENSAM! Woaäääää
Jag
Är
Sällskapssjuk!
LIVET OCH LITE TILL
lördag 12 april 2008
.hörde jag desperat?
Mitt i vardagen hos Comvidare kl. 4/12/2008
Mer vardagsrealism hittas här: sjukdomen, sällskapet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar