Hennes kropp är tung och stävar mot marken, men hennes axlar jobbar uppåt. Spänner sig och gör att hela hon utstrålar förtvivlan. Blicken vandrar. I sina händer håller hon en skål som till bredden är fylld med smärta. Hon måste bli av med innehållet, men den rädsla som bor i henne gör att hon måste be någon annan bära skålen till avloppet. Hon litar inte på att benen under henne ska bära. Hon litar inte på att balansen ska hålla. Hon litar inte på stegens riktning.
Blicken vandrar. Hon ser ingen. Axlarna nuddar örsnibbarna och fötterna är bly.
Skålen med smärta ligger i hennes utsträckta händer.
söndag 5 oktober 2008
.skålen med smärta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
En vandring börjar med ett steg. Man behöver bara lita på sitt första steg och det finns alltid någon som vill hålla dej i handen, det ger styrsel i stegen.=)
Kom att tänka på att man ofta pratar om att man bär med sig det förflutna i en ryggsäck. Med en ryggsäck kan man vandra betydligt längre utan att behöva göra sig av med smärtan och man kan bära betydligt tyngre bördor. Det kanske är en fördel trots allt att ha sin last framför sig så att säga....
Du är klok som en bok. Dessutom, om man bär sina bördor öppet i en skål framför sig i stället för dolt i en ryggsäck, så finns det alltid dom som ser och kan hjälpa dig att bära!
kommer å tänka på en sak jag lärde mig för några år sen och som funkade på mig.. om man har huvudvärk ska man tänka sig värken som ett rött kompakt moln eller någon annan tydlig form. försöka lokalisera smärtan och avgränsa den i sinnet. sen när bilden blivit tydlig klar och avgränsad så ska man hälla ut smärtan från huvudet genom ett hål. och verkligen se detta framför sig hur smärtan som är rödfärgad rinner ut från huvudet. Vips så är värken borta.
Fast det är nog nåt helt annat än vad du skriver om... men ändå!
*Skickar över energi*
Skicka en kommentar