Ni vet sådana som frågar om man gjort något, när de vet att man inte gjort det, och som njuter hela vägen tills man levererat svaret som lyder: nej, förlåt, jag är värdelös? En sådan råkade jag ut för i morse. En sådan som inte riktigt lyckades dölja skadeglädjen i sin blick när jag föll över bordet i förtvivlan.
Men tårar byttes till ilska i samma takt som hjulen på bilen snurrade. Med vilken rätt lade människan skuld på mina axlar? Och vem var jag som svepte skulden runt mig?
Radioskugga råder än.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar