Mellan träden såg jag mjuka stenar som havet hade kysst salta. Bortom krönet såg jag hur stigen ödmjukt klev åt sidan för de höga granarna. Ovanför mitt huvud svepte ett segelflygplan ljudlöst fram. Mitt hjärta slog lugnt, trots fötternas snabba rytm.
Omgivningen bytte skepnad. Snickarglädjen utmanade mitt lugn. Plötsligt såg jag bara yta. Perfekta fasader sida vid sida. Människor.
Jag kände mig plötsligt mer ensam nu, än när jag bara hade träden som sällskap.
LIVET OCH LITE TILL
söndag 26 oktober 2008
.ensam är man mindre ensam
Mitt i vardagen hos Comvidare kl. 10/26/2008
Mer vardagsrealism hittas här: ensamheten, känslorna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh , så fint skrivet fasten lite vemodigt. Men jag håller med di. Aldrig är man mera ensam än när man är ensam i bland människor.
"stigen ödmjukt klev åt sidan"...underbar formulering!
Skicka en kommentar