Mellan träden såg jag mjuka stenar som havet hade kysst salta. Bortom krönet såg jag hur stigen ödmjukt klev åt sidan för de höga granarna. Ovanför mitt huvud svepte ett segelflygplan ljudlöst fram. Mitt hjärta slog lugnt, trots fötternas snabba rytm.
Omgivningen bytte skepnad. Snickarglädjen utmanade mitt lugn. Plötsligt såg jag bara yta. Perfekta fasader sida vid sida. Människor.
Jag kände mig plötsligt mer ensam nu, än när jag bara hade träden som sällskap.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Åh , så fint skrivet fasten lite vemodigt. Men jag håller med di. Aldrig är man mera ensam än när man är ensam i bland människor.
"stigen ödmjukt klev åt sidan"...underbar formulering!
Skicka en kommentar