Min trådsmala, blåögda och blonda lilla skönhet uppför sig precis som man ska. Om man är en trotsig, borskämd och matvägrande modell alltså.
Det är inte så att jag skjuter fram en tallrik med pulvermos och micrade fiskpinnar framför henne. Jag anstränger mig. Hon lägger på en attityd och gnäller om att maten inte är god. Jag hatar ungar som klagar på min mat. Och hon har alltid varit så. Gnällt och matvägrat. Men hur mycket hon än gnäller så tvingar jag henne aldrig att äta. Jag skickar in henne på sitt rum.
Men det finns ett stort problem med den här pedagogiken. Hon påverkas lika lätt som sin mor om hon inte får äta. Hon tappar all förmåga att koncentrera sig och blir en riktig liten skitunge. Helt omöjlig att vara i samma rum som. Helt omöjlig att vara i samma land som.
Så vad gör man?
Jag vill inte tvinga och skapa ätstörningar.
Jag vill inte belöna och lägga grunden för fetma.
Hur får ni era barn att äta det som serveras?
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
5 kommentarer:
Hej
Om allt vi människor gör är handlingar där vi strävar efter att tillgodose egna behov så är ju frågan vilket behov som är viktigare hos henne än mat/näring. Om du kan lista ut det så finns lösningen där. Min erfarenhet är att när det gäller barn så handlar det ofta om behovet "att styra sitt eget liv" dvs autonomi.
Jag har en "behovs-lista som kan var till hjälp på http://dhyanviren.wordpress.com/2009/06/01/46-behov/
/Göran
vet du, jag tror det är bra att lära sig, att man måste klara av att göra sånt som inte alltid är lätt eller ens roligt. (eller smakar gott)Man växer av sånt. Och det betyder att man kan gnälla om att maten smakar apa men ändå äta den.
Tack Göran, jag ska fundera över det. Men du kan nog ha rätt i att det i så fall är behovet att ta kontroll över sitt eget (lilla) liv.
Ebba, vi hade ett långt samtal om det du just skrev. Så till middagen så sa hon flera gånger hur gott det var och hur snäll jag var som hade lagat maten (fast jag såg ju på henne att hon hellre ätit någonting annat).
Man ska äta... behöver det vara konstigare än då? Ibland tror jag man tänker för mycket... Ska man köra tio mil behöver man tanka så man klarar dig tio mil. enkel matematik och det behöver inte handla om tvång - det kan handla om att man bestämt sig - i denna familj äter vi så vi orkar. Tycker det ger mer skada att låta kroppen få gå på full sparlåga och blodsockerpanik...
Okej så här gör jag: regelbundna måltider, ungefär samma mattider varje dag. Inte en massa småätande emellan. Ut i friska luften. Då infinner sig aptiten oavsett vad jag lagar för mat: de är helt enkelt tillräckligt hungriga. De tycker dessutom att det är roligare att äta om de har varit med och lagat maten.
Skicka en kommentar