Är tre år lång tid?
Räcker dagarna för att vanor ska ha förvandlats till ovanor?
För att den bleka lampan vid köksbordet ska kännas mer varm än solen utanför?
För att avståndet till andra människor ska ha blivit nog långt för att det hela tiden ska kännas tryggt och säkert?
Är tre år tillräckligt för att glömma vem man var då?
Jag vet svaret.
Det är tillräckligt lång tid! Minnen har nämligen kort livslängd. Men rädslor däremot släpper inte taget. Rädslan över att förlora kontrollen är en siamesisk tvilling som inte kommer att lämna min kropp förrän jag stryper energitillförseln. Det är bara det att det är svårt att släppa något som blivit en del av sig själv...
Är tre år tillräckligt för att förlåta...
...mig själv?
söndag 19 juli 2009
.singelolycka?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
den här lilla anteckningen lägger sig som mjuk fin sand. Stort kliv, snyggt avtryck - och vågen kommer och sköljer sanden så spåret försvinner... det är inte bara rädsla som stannar, även kärleken gör det - men den blir kvar medan rädslan måste följa med vågen.
Tre år... Herregud tar det så lång tid?
Tack Steina för vackert målad bild. Jag gillar att rädslan försvinner ut i havet, men att kärleken stannar kvar. Synd bara att det är så dåligt väder ute att jag inte kan testa om det fungerar!
Ooops Maria. Man får passa sig vad man läser i ditt tillstånd. Är tre år, av 34 möjliga, lång tid? Tre år av en livstid? Tiden som gått skrämmer mig inte, men det känns som om jag varit onykter och nu måste leva mitt liv som nykterist. Allt får mycket skarpare konturer och allt känns märkligt främmande. Kanske kan man likna det vid att lära sig cykla vid vuxen ålder. Hm. Jag är krytisk av en anledning som du säkert förstår...
Skicka en kommentar