Jag har motionerat min höjdrädsla. Den fanns inte där innan E, men mamman i mig har tagit fullständig kontroll över vildhjärnan i mig. Inte som en förstående mamma, utan som en väldigt sträng jäkel. En sån man knappt vågade säga "hej" till när man var liten. (Men kompisen hade ju så nya leksaker hela tiden, och hade man otur så stod mamman i hallen) Bajsnödigt bredbenta klev vi ut på plattformen som blänkte av is. Vimmelkantiga klamrade vi oss fast vid smala räcken. Ingen av oss ville vimmla över kanten. (Eller så ville alla det, kasta sig ut som en skrikande örn och låta vindarna bära kroppen) 180 tankar på vägen upp i en hiss och säkert 18000 på vägen ner om vimmlet skulle ramla. Men ingen ramlade. Såklart.
37 meter berg håller i vajrarna. Det känns tryggt. Bergsäkert liksom.
Notera spiran allra, allra längst upp.
Så här ser spiran ut på nära håll.
När bron byggdes så brann det här. Då dog alla. Men när de fyra som var längst upp överlevde, ja, då slutade de andra också att vara döda. Han som körde kranen som lyfte ner de fyra strandsatta, skickade in korgen i eldhavet och räknade till tio. När han tog ut den igen hade han fått napp. Fyra små sotiga pojkar.
När man (män?) sköter underhållet så måste man (män?) gå på kablarna. Är det inte lite halt frågar jag? Det är det tydligen inte. Det sitter halkskydd klistrat på kabeln. Jamendåså, svarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar