.män som är lite sådär

Är det mina tolkningar eller har män svårt att lämna den trygga bubblan som en relation utgör?

När jag börjar skrapa på ytan så upptäcker jag flera relationer som inte bygger på mer än kompisskap och smarta logistiska lösningar. Känslorna har för länge sedan lämnat mannen. Han stannar kvar som en trofast hund, trots mental trötthet. Orden ”jag har aldrig känt så här för någon” tappar all gnista när han inte vågar följa de nya vägarna, utan väljer de gamla upptrampade, trygga stigarna. Vad är det som gör att han inte vill ha allt, eller tycker sig inte förtjäna det? Finns det en offerkofta i storlek XL?

Är uppoffringen ett billigt pris att betala för illusionen om ett lyckligt liv?

Och han som lever i en relation så dålig att han måste straffa ut sig med en otrohetsaffär. Lämna ansvaret till kvinnan att kassera relationen, fatta de tunga besluten. Fegt, men ack så vanligt. Och lika fegt är det att byta en relation mot en annan. Jag kan aldrig tänka mig att känslor för en person slutar i samma ögonblick som känslor för en annan person tar vid.

Är det inte bedrägeri att spegla känslor man inte har?

Men undantagen värmer. Män som vågar prioritera sin egen lycka, vare sig det betyder att lämna relationen eller ta ansvar för att den ska bli bra.

Är det inte värt att böka och stöka lite för att man ska få vara lycklig genom hela kroppen?



Vad är er erfarenhet?


Ps. Jag upptäckte att jag kunde byta ut ”han” mot ”jag” och vips passade beskrivningen ganska bra in på mig själv. Eller i alla fall som jag var förut. *skrapar med foten i golvet* Ds.