Vad står det? Vad står det?
Tålamodet tar fort slut i barnaskaran. Men en av sexåringarna har redan läst och förstått skylten, och tittar upp mot den vuxna i största förvåning. Hon läser som en mellanstadietofs, men törs ändå inte lita på att hon läst rätt.
Jag nickar åt hennes håll och hon läser högt för de andra.
"Ge fan i att dumpa trädgårdsavfall här"
Hon tittar åt mitt håll igen och söker samförstånd. De andra trollungarna har redan hoppat iväg längs cykelvägen och totalt missat det humoristiska med skylten.
Denna kompis till E skrämmer skiten ur mig med sin myndiga stämma och fullvuxna ord. Och blickarna jag får från henne när jag råkar behandla henne som en sexåring svider långt in i mitt ordförråd. Undrar om hon är elva, eller tolv?
Och det som jag har mest svårt att förhålla mig till är att min egen dotter fnittrar som ett asplöv i hennes närhet. Osäkerheten lyser i hela ansiktet på henne och hon skrattar lite för högt och försöker lite för mycket.
Jag vet fan inte hur jag ska hantera detta.
2 kommentarer:
Det extremt överbegåvade barnets största dilemma är väl att det aldrig (nästan) blir bemött med samma knivvassa intellekt som det egna - speciellt inte av jämnåriga. Och det är skitsvårt.
Jag längtade ständigt efter folk att prata med. Men... fy fan vad ensam jag var. Jag läste lexikon och kom i håg varenda ord när jag var fem-sex. Men vilken vuxen kunde diskutera havsörnarnas fortplantning eller jungfru Marie bebådelse med en sexåring?
Nä just det.
Det är skrämmande.
SÅ du och din dotter kanske har det lika knepigt båda två.
Men ett tips är att försöka glömma åldern och i stället svara på det som faktiskt sägs.
Med adekvata (inte åldersadekvata utan innehållsadekvata) ord.
Då blir det lite lättare....
Tack Ebba! Jag hade hoppats att du skulle svara på detta. Det var ju nästan adresserat till dig ;)
Skicka en kommentar