Småfåglarna hade flugit upp i trädet igen. Mamman stod strax under sin icke flygfärdige skyddsling, med supermamma manteln fladdrande i vinden, beredd att rädda henne från att krossas av rötter och sten om hon skulla trilla. Beredd att kasta sig på marken för att dämpa fallet. Beredd att offra sin kropp för barnets skull.
Plötsligt halkar den lille och mamman hoppar bakåt samtidigt som hon instinktivt skyddar sitt eget huvud och ansikte. Fåglelungen får åter grepp om grenen och kvittrar om att det där var minsann nära ögat. Då ser mamman att hon inte alls ligger platt på marken under trädet. Hon står oskadd flera meter bort.
Modern, med den grådaskiga manteln, minns med skamfyllda kinder en annan incident i simhallen. Det lilla barnet vilandes tryggt i hennes famn, utom fara för kalla, hala golv. Men mamman halkar och skickar dottern i en vid bana över golvet. Armarna tänker hon använda för att dämpa sitt eget fall. Dottern slår i betonggolvet med huvudet. Mamman fick inte en skråma.
Supermamman! När det kommer till kritan så är hon rätt egoistik!
Är inte alla superhjältar det?
lördag 1 november 2008
.supermamman på nya uppdrag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Asch då! halkar man så halkar man. kroppen lyder då under de fysikaliska lagarna icke de känslomässiga. Därmed jämt!
Åh , du är visst en supermamma, de jag säker på!=)
Vi måste nog alla se till oss själva i första hand eller hur? Så vi kan rädda de andra sen ... Se bara på flyplansinstruktionerna: Hjälp först dig själv (med syrgasen), sedan andra.
Ha en skön helg!
När jag hinner tänka innan jag agerar så kan jag nog visa drag av "supermamma". Men det är sällan jag hinner det. Tänka alltså.
Skicka en kommentar