De små snabba stegen på andra sidan dörren får det att susa i mina öron. Och smala armar som ringlar sig runt min hals i en alltför hastig kram gör att det slår lock för öronen. Från och med nu vandrar jag i skuggan av den varelse som har låst min blick till sin dansande kropp.
Jag vill veta allt, men samtidigt spara hennes ord i en liten ask nära mitt hjärta för att öppna när det är kallt.
Jag vill röra vid hennes händer, men samtidigt låta dem färglägga min värld.
Jag vill ta kontrollen över den hårtest som hela tiden envisas med att ramla ner i ansiktet, men samtidigt vill jag se henne skaka huvudet på det där sättet som får hennes hår att glittra.
På kvällen ser jag fötter som flyter samman i en dimma av tårar när hon springer till famnen hos en annan. Kvar finns doften av choklad och skratt i mina händer.
söndag 23 november 2008
.hon var min för en dag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kan bara tänka mig hur det skulle vara att lämna min lilla flicka varje vecka. Å andra sidan tror jag att du vårdar ögonblicken mer än jag. Ja, jag ser på ditt språk att du gör det. Du har kvalitetstiden, jag har kvantitetstiden.
Ja, det är ett högt pris att betala! Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Och som jag sagt förut, jag är en bättre mamma nu när jag mår bra.
Skicka en kommentar