.han lämnar sin hud mot min när han går.

Det är inte fysik, det är kemi tänker jag när jag vänder mig om och möter hans blick. Luften mellan oss reagerar och blir elektrisk. Bakom mig stannar klockan.

Jag rör mig på ostadiga ben på en väg som lutar mot honom. Jag tappar balansen för att nudda vid hans arm. Stannar längre än nödvändigt och snubblar allt oftare. Han möter mig med en blick som får fjärilar att dansa i min mage. När han talar är orden ostadiga och han griper tag i mig för att hålla balansen. Stannar längre än nödvändigt och svävar allt oftare.

Gå inte, viskar jag i hans kropp och han stannar. Stannar tills verkligheten skriker högre än känslorna.

Han lämnar sin hud mot min kropp när han går. Länge andas jag resterna av hans omfamning innan han försvinner ur mitt liv igen.



Han är inte min.