Det är inte fysik, det är kemi tänker jag när jag vänder mig om och möter hans blick. Luften mellan oss reagerar och blir elektrisk. Bakom mig stannar klockan.
Jag rör mig på ostadiga ben på en väg som lutar mot honom. Jag tappar balansen för att nudda vid hans arm. Stannar längre än nödvändigt och snubblar allt oftare. Han möter mig med en blick som får fjärilar att dansa i min mage. När han talar är orden ostadiga och han griper tag i mig för att hålla balansen. Stannar längre än nödvändigt och svävar allt oftare.
Gå inte, viskar jag i hans kropp och han stannar. Stannar tills verkligheten skriker högre än känslorna.
Han lämnar sin hud mot min kropp när han går. Länge andas jag resterna av hans omfamning innan han försvinner ur mitt liv igen.
Han är inte min.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Jag kan bara säga;
ÅH.
Tänk att få känna så.
Är han någon annans då, eller kanske bara sin egen?
/C
I know the feeling...
Mmm, det är underbart att få känna så, men desto mer underbart vore det om det fanns chans att få behålla känslan..... Men det ser mörkt ut i det här fallet. Kolsvart!
Skicka en kommentar