.om att bygga bo i mig

Jag har alltid känt så här, viskar jag och med ens väcks minnena i min kropp.

Bilden från rummet där jag första gången hörde din röst. Jag behöver inte ens blunda för att veta var du satt. Jag behöver inte ens lyssna för att höra ljudet av stolar som skrapar mot trötta golv och mitt andetag av lättnad.

Känslan från din blick när jag lutade mig in i din bil, hettar fortfarande mot min hud. Jag minns frågan jag ställde och jag minns ditt svar. Det var höst.

Jag minns hur jag skrattade nervöst där mitt i sommaren när vi möttes på marknaden. Jag minns hur din blick lämnade mig flera gånger och jag minns hur ont det gjorde när mina känslor var starkare än dina.

Det var vinter när du lät min arm smyga sig runt din och jag minns prassel av din jacka och vännens bekymmersrynka i pannan.



Det var nyss som jag inte kunde andas.