.värme som ger längtan.

Med mätt kropp ligger jag i värmen och känner hur han låter fingrarna snirkla sig fram över min rygg. Fingrarna skapar ord över skuldrorna. Vacker kropp står det. Jag andas tyngre och låter mina läppar snudda vid hans hals. I skenet av avsvalnad hetta är min kropp vacker och mitt självförtroende starkt. Men utan hettan så krymper jag. Jag tappar värde och det som får mig att titta med fast blick är borta.

På morgonen vaknar jag och ser att orden finns kvar. Men det finns något mer mellan spegeln och mig också. Det finns en längtan. Men den är inte vacker, utan bara avgrundsdjup. Jag vet att för var dag som går så kommer jag närmare djupet, trots att jag kliver med aldrig så små steg. I djupet finns inte den värme jag söker och de läppar som kysser mina ögonlock när jag är för trött för att hålla dem vakna. Där finns inte heller morgontidning på hallmattan och doften av kaffe. Eller starka armar som jag kan greppa tag i när jag halkar på mina egna tårar.


Värmen ger mig näring,

men väcker även min längtan!