Jag undrar om det inte är så att man, genom att studera hur nära ett barn är sin mamma, med minuters precision, avgöra hur gammalt barnet är. Man mäter närhet under ett dygn.
När E föddes blev hon en böld på min kropp. Den enda gång hon inte sugproppade sig fast vid min kropp var när vi skulle byta blöja på henne, men då skrek hon oavbrutet efter ”sin” kropp. De första fyra månaderna halvsov jag sittandes med henne mot mitt bröst. Jag var ett lik.
Peroden efteråt räckte det med att jag bar henne på höften. Jag kunde göra allt med en hand. Baka bullar och byta däck på bilen. Typ.
Idag tassar hon över till mig på nätterna och väljer, tio gånger av tio, kudden närmast min. Ibland till och med min kudde. Jag försöker sömndrucket knuffa över henne på den halvan av dubbelsängen som inte redan är upptagen, men jag lyckas aldrig.
Jag räknar med att den enda kroppskontakt vi kommer att ha när hon blir tonåring är när jag ger henne pengar till nya kläder.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Min mamma älskar när barnbarnen kryper ner hos henne. "Tack och lov glömmer man bort hur det känns att ha ett barn så nära, för annars hade man nog inte stått ut i väntan på barnbarnen", säger hon.
Så jag låter alltid barnen komma till mig på natten, trots en grymtande make ...
Tänk att det som är för mycket nu kan bli obefintligt sen ...
Ja, det är som Howdy Sailor skriver: Man borde tänka på det. Men hos oss är det jag som grymtar ...
Dottern vaknade med ett strålande leende i morse och vid filtallriken kröp hon upp i min famn - men med den hastiga kommentaren "jag vill inte ha någon puss mamma". Hon har tydligen uppfattat ett mönster....
(och jag tänker på att kroppskontakten är bäst när man själv får sätta reglerna för den)
Skicka en kommentar