.historien om en stake

Bastuaggregatet är så hett att den bränner håret av min högerarm, trots att jag sitter en meter bort. Jag börjar närma mig kokpunkten och det svider i ögonen från svetten som bildat ett porlande vattenfall, ner över mitt ansikte. Tittar ut genom immigt fönster och ser löv som lämnat sina träd och ett stort mörkt vatten.

Daskar mig på låren och reser mig upp. Proklamerar självsäkert att här ska badas. Det imponerade suset från bastun ger egot en skjuts som tar mig hela vägen ut på verandan. Där registrerar fötterna en bitande kyla och skickar signalen upp till hjärnan. Hjärnan går dock fortfarande på endorfiner och smärta och styr kroppen, med tillsynes målmedvetna steg, ner mot bryggan. Poliskvinnan går några steg framför.

Tårna lossnar när de bryter ytspänningen. Och nu registrerar hjärnan äntligen signalerna korrekt. Det är kallt så in i helvete! Sneglar åt sidan och ser poliskvinnan. Förbannar min otur att känna en kvinna som känner en snut som ser ut att kunna riva morötter på magen. Inte läge att vara fjolla som ni förstår.

Tar sats och hoppar i. Jag förstår att ljudet jag hör på vägen ner inte är isen som spricker, utan tänderna som faller i tusen bitar när jag pressar käkarna mot varandra. När jag kommer upp ovanför vattenytan igen har jag plötsligt glömt bort hur man andas. Det enda som hörs är ett väsande. Och ett evigt plaskande. Jag har tydligen också glömt hur man gör när man simmar.

Fötterna letar febrilt efter stenen. Eller rättare sagt, jag tror att fötterna gör det för jag har ingen känsel kvar. Stenen hittar jag inte, men på något sätt lyckas jag kravla mig upp på bryggan igen. Och väl uppe så hittar jag min andning igen. Vilken tur!

Slänger med armarna lite extra när jag går upp mot bastun igen.

Sparkar upp dörren.

Krafsar mig på pungen.

Ropar in i mörkret; vem av brudarna vill ha en kall öl?