LIVET OCH LITE TILL

torsdag 3 september 2009

.mitt barns pappa tycker

Mitt barns pappa tycker att jag är en ond människa. Han sa det nyss på telefonen och jag kan inte sluta gråta.

Jag gör onda saker mot andra människor också, det har han tydligen många exempel på.

Och för att sticka kniven i mig ytterligare så hävdar han att den (för mig otroligt smärtsamma) uppoffring jag gjorde för Es skull i våras, enbart var av egoistiska skäl.

Och jag kan inte sluta gråta.

Hur kan han vilja göra mig så illa? Den där kniven han har i sin hand hugger och hugger långt efter att jag lagt ifrån mig telefonen.

Och jag kan inte sluta gråta.

8 kommentarer:

Mrs Li sa...

Bästa finaste du! Håller om dig och skickar varma kramar på distans.

Så fruktansvärt. Vilken empatilös och idiotisk person. Din exman.

Han har dessutom FEL.

Anonym sa...

Det var det dummaste jag hört!! Du, jag och alla andra som känner dig vet att det inte är sant. Han är bara avundsjuk på den relation du har med E och med andra människor. Han hugger på det sätt han vet att han kan skada dig på. Fult gjort. Mycket fult. Som vanligt är det säkert något annat som ligger bakom denna reaktion hos honom. Förr eller senare kommer det nog fram.

Kram!!! Vi är snart hos dig...
/C

Comvidare sa...

Tack. Er omsorg om mig ska jag använda som täcke i natt. Jag fryser lätt när alla tårar har runnit ut.

K. sa...

Nä usch,sänder mina varmaste tankar till dig. Kram

Ebba G sa...

Vet du, jag tror han sticker kniven i det han projicerat på dig. (amatörpsykologen talar) Att det han dödar i dig är hans egen egoism, hans egna val som grundar sig på habegär och ondskan i honom själv. Som han alltså inte vill ta ansvar för utan projicerar på dig. Den mannen fungerar precis som alla de män (och kvinnor) som misshandlar dem de lever tillsammans med. Man borde varna den nya kvinnan... När han så småningom inte kan använda dig till det här kommer han att vända alltsammans mot henne.
Använd alla dina vänner och res dig upp, vråla och hitta vreden och fatta att du överlever det här också så att din dotter har en kvinna i sin närhet som inte går att knäcka med hjälp av sånadär härskarfasoner - så hon lär sig av dig att se rätt igenom såna låga metoder.

Comvidare sa...

Men Ebba, och alla andra, jag förmår mig inte att hugga tillbaka. Jag kan inte se hur någonting kan bli bättre av det. Om det ni gissar är sant, alltså att han har STORA problem, så är en huggande mamma till hans barn det sista han behöver. Släng på luren när hoppar över till personangrepp, säger någon. Använd det du vet om honom mot honom, säger en annan.

Men själv klarar jag inte av det. Kanske är det för att det fortfarande bor känslor för honom i mig. Eller så är det min rädsla för att vara hatad som spökar. Eller så skrämmer han mig.

Jag tror att ett härskarbeteende endast kan brytas om man berättar för "härskaren" vad han/hon gör och vilka effekter det får. Så det är det jag gör. Frågar varför han gör så och berättar vilken effekt det får i mig.

Eller så är jag antingen en egoist när jag kräver och skenhelig när jag ber. Det beror lite på vem man frågar.

Ebba G sa...

Jag tycker inte du ska hugga tillbaka eller kasta luren i örat på honom. Det skulle ju bara ge honom rätt.
Men kanhända det inte är så smart att fråga honom varför han gör det han gör heller. Kanske det skulle vara bättre att bara konstatera - "du anklagar mig" "du tycks vilja såra mig" "nu säger du något jag uppfattar sårande" Att bara konstatera, lugnt, utan att låta känslorna skina igenom är att kommentera verkligheten. Och att sedan bara fortsätta prata om det ni måste - om hur ert barn ska ha det så bra som möjligt, om praktiska saker och sådant som måste lösas gemensamt. Han blir bara provocerad av varförfrågor och jag undrar också vad det är som gör att du vill ge honom av ditt inre, (när du säger vad det han säger får för effekt i dig) Du borde kanske inte ge honom något alls.
..tänker amatörpsykologen alltså.
/Ebba

Comvidare sa...

Fastnade för orden "ge honom av mitt inre". Det är klart att jag inte ska ge honom tillträde till det sköra och vackra i mig. Han har inte vett att förvalta det förtroendet och den gåvan. Jag bör nog hålla mig till att kommentera verkligeheten som du sa. För min skull.

Tack för all omsorg om mig!