Det bor en kram i min famn. Någon har lämnat den där för att jag ska vakta över den tills denne någon kommer tillbaka. Men det är inte lätt, kramen sprattlar och vill vidare. Kramen låter sig inte fängslas av mig. Jag önskar att ägaren kom för att hämta tillbaka kramen. För kramens skull.
Det vilar en kyss på mina läppar. Den kittlar mig och lurar mig att le. Men den kyssen är inte heller min. Det är därför den inte vill stanna hos mig. Jag vet att kyssen kommer att sprida värme i kroppen när jag lämnar tillbaka den, för så gör kyssar när de hittar hem. De tackar för besöket.
Men det finns en risk.
Att när jag lämnar tillbaka kramen. Och kyssen.
Så smiter nya kramar. Och kyssar.
Över till mig för att hälsa på.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
6 kommentarer:
Du är en poetisk guru! jag slänger mig ner framför dina fötter, i vördnad!
Jag håller med Lena! Du vecklar ut orden i dina texter som när en rosknopp går i blom och sprider färg och doft till de som närmar sig.
Jag blir alldeles vimmelkantig av den här typen av beröm. Tack snälla ni! Ni borde ju veta hur en bra text ser ut eftersom ni båda två är så fiffiga med orden, därför lapar jag i mig detta beröm extra mycket.
Håller med övriga! Det här vill jag se i bokform.
Den där skrivkursen du pratade om, behövs den? Det här är ju helt underbart! Kram m
Men.....jag kan ju bara skriva korta saker. Har ni inte märkt det? Vad skulle det bli för bok egentligen? Som novell, fast mycket kortare. (inte för att jag inte lyssnar och suger i mig de ljuvliga komplimangerna)
Fast....man kanske skulle försöka sig på en liten novell i jul? Hm.
Skicka en kommentar