Kylan passar på, i skydd av träden där solen inte vaktar, att ta ett bett i kinden. Vinden tömmer målmedvetet sina sista krafter i försök att skaka ner löven från träden.
Strax bakom mig rör sig korpen med vaksamma ögon. Hon stannar till och lägger varsamt ett par kantareller i sin ficka. Kantareller som jag misstog för löv. Hur kunde jag missa dem? Kantareller har jag minsann lärt mig hur de ser ut. De är gyllene och känns som sammet i handen. Och så får de människor att le. Hur kunde jag missa dem?
Hela vägen tillbaka fantiserar jag om att flyga ovan trädtopparna, men fjädrar som dansar längs kroppen och med knivskarpa korpögon som ser det lilla.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
En sån korp skulle jag behöva. Kan du låna ut din ?
Kram Mona
Den där korpen känner jag till. Hon ser sånt som knappt ens en blodhund känner lukten av.
Skicka en kommentar