.korpar som hittar kantareller

Kylan passar på, i skydd av träden där solen inte vaktar, att ta ett bett i kinden. Vinden tömmer målmedvetet sina sista krafter i försök att skaka ner löven från träden.

Strax bakom mig rör sig korpen med vaksamma ögon. Hon stannar till och lägger varsamt ett par kantareller i sin ficka. Kantareller som jag misstog för löv. Hur kunde jag missa dem? Kantareller har jag minsann lärt mig hur de ser ut. De är gyllene och känns som sammet i handen. Och så får de människor att le. Hur kunde jag missa dem?

Hela vägen tillbaka fantiserar jag om att flyga ovan trädtopparna, men fjädrar som dansar längs kroppen och med knivskarpa korpögon som ser det lilla.