Nej, jag vill inte lämna ifrån mig henne. Aldrig i livet. Jag klarar mig inte utan hennes varma kind och munnen som aldrig får slut på frågor. Jag kan inte klättra alla trappsteg upp till lägenheten för att möta tomhet. Hon är mitt opium. Min drog. Känslan av hennes busiga fingrar mot min hand släpper inte taget om mig. Doften från hennes hår ligger kvar på kudden. Och hennes lek i badrummet spelar fortfarande i mina öron.
Snälla pappan. Låt henne bo hos mig. Alltid.
Nu kan jag inte minnas vilket beslut som gjorde att halva hennes spännande resa genom livet sker så långt ifrån mig. Att jag varannan vecka skulle stå ensam kvar med bara en smärtsam saknad som sällskap. Vad tänkte jag?
Förlåt min älskling för att jag skällde på dig i morse.
När hon kryper upp i min famn och läggar huvudet mot min hals så vet jag inte var gränsen går mellan min översvämmande kärlek till henne, och hennes fullständiga tillit till mig.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Jag hade och har samma känsla om mina barn... Ändå bor dom på gångavstånd från mig. Men tystnaden efter dom är jämt olidlig... Skickar en kram (om det hjälper) :)
Det är klart att en kram hjälper. Det gör den alltid - så tack!
Usch och fy. Mitt hjärta vrider sig av känslan. Det onormala att vara utan, att lämna bort. Hon är din. Du och hon är ni-alltid!Kram till dig!
Skicka en kommentar