Jag motionerar varje dag, utan undantag. Antingen på gym eller så springer jag, och då minst 6 km. Men hur jag än gör så ligger jag alltid steget efter. Måste alltid träna hårdare för att nå mina mål. Jag måste jaga.
Hur kommer det sig?
Borde jag inte någon gång hinna ifatt dem? Med tanke på hur hårt jag tränar och så!
Så idag sprang jag 9,6 km på 52 minuter. Och jag kände mig inte nöjd. Den där backen kunde jag nog ha satsat hårdare i. Längs raksträckan på andra sidan sjön borde jag väl ändå hållit ett högre tempo.
Men så sa någon grattis. Du ligger ju långt under en timme på milen!
Och då kom jag ihåg att det var ett mål. Förut alltså. Men jag minns inte när jag bytte det mot ett annat. Mina mål regleras tydligen automatiskt så att jag alltid ska misslyckas.
Det känns inte så snällt mot mig själv.
För jag är ju svinduktig ju!
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
5 kommentarer:
Jag tänker då fasen aldrig springa med dig med det tempo som du uppenbarligen har!
Inte nöjd med 52 min på milen? Vad är ditt mål då? Elit-idrottare?
/C - som är nöjd över att hon överhuvudtaget har sprungit i sommar...
jag kommer aldrig ikapp dig!
Du är fantastiskt snabb. Och tycks vara vältränad som en gazell.
Och verkar dessutom vara inställd på att nå allt högre höjder och nya mål. Det är väl inte så dumt egentligen? Jag menar, om du satsar på att bli bäst måste du ju hela tiden ligga i.
Man blir inte bäst av att tycka att det är bra nog med lagom.
Å andra sidan kan det ju vara bra nog med lagom om man bestämmer sig för att inte bli bäst.
Men det är väl bara du som vet vilka mål du faktiskt behöver ha för att bli nöjd.
och tänk om du måste ha väldigt höga mål för att du faktiskt kan uppnå dem... !!!!
Det skulle inte vara så tokigt om jag kunde hålla ett tempo på 5 min/km. Nu är det ungefär 5:30. Det är ganska långt från elit. Men ganska lagom för en motionär (och ett lagom flås om jag vill socialspringa med grabbgäng).
Och Steina. Jag hittade något viktigt mellan raderna där. Jag kan sätta höga mål för jag har faktiskt en rätt stor chans att faktiskt nå upp till dem. Inspirerande tanke. Tack.
"Det känns inte så snällt mot mig själv"
Utan att veta så mycket om ditt liv, det du nu beskriver är sån liten del, men kanske beteendet tyder på ett klassiskt duktig flicka syndrom?
En till som du?: http://omenkvinna.blogspot.com/2008/03/duktig-flicka-syndromet-och-stress.html
Råd: Finns inget revolutionerande att göra egentligen tror jag, ta till dig av de råd som finns, bit ihop och försök påverka nästa generation....
Skicka en kommentar