.servicen som försvann

Jag hade faktiskt ett ärende till Posten idag. Jag fick fråga runt lite innan jag hittade byggnaden där den låg. De flesta hade bara något vagt minne av en tjänst där man kunde skicka saker till varandra utan att använda datorn. Någon gissade att anledningen var att mottagaren av dokumentet helt enkelt hade slut på toner i skrivaren. En annan trodde att Posten var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i samma anda som datorteket.

Eftersom det nu var ett tag sedan jag var där, så levde jag fortfarande i illussionen om att Posten skulle kunna lösa ett problem åt mig. Jag hade 83 kataloger som skulle iväg. Ett jobb för posten! Men se, där hade jag fel. Jag behandlades som pest och kvinnan i glasburen tycktes inte förstå varför jag inte registrerat försändelsen via posten.se. Hela hennes kroppsspråk överförde avsky över att jag överhuvudtaget hade tagit omvägen in på hennes jobb.

Vid närmare eftertanke så borde jag fattat misstanke redan vid den orimligt tunga entrédörren.

-Eller när jag klev in i den öde lokalen som mest liknade en gravkammare.

-Eller när jag fick vänta fem minuter i luckan innan kvinnan ägnade mig någon som helst uppmärksamhet.

-Eller när jag själv fick stämpla alla 83 kataloger med ”portot betalt” medan hon tittade på.

Och som den lama Svensson som jag är, så väntar jag tills jag kommer hem innan jag spyr galla. Hurra för passiv handligskraft! Hurra för envägskommunikation!