.rätta perspektivet

Hade nyss ett jobbigt samtal på mobilen. Ett samtal som innehöll höjda röster, tårar och frustration, även från min sida. E gör som hon brukar när hon förstår att jag är ledsen eller arg. Hon slår lov på lov runt mig. Hon förvissar sig om att hon får min uppmärksamhet med ömsom pussar, ömsom kullerbyttor över mig. Hon talar mjukt till mig och säger "ja, mamma" när jag flyttar mobilen från örat och ber henne borsta tänderna.

När jag avslutat samtalet låter jag de sista tårarna komma. E tittar på mig med varma ögon. Hon hämtar till och med ett gosedjur som hon uppmanar mig att krama. Jag frågar henne hur man ska göra när någon känner sig ensam. Hon rycker på axlarna och säger att hon inte vet. Och att jag ska säga det till personen i telefonen. Personen kommer att förstå om du säger att du inte vet.

Sen berättar hon hur man ska hantera ett gräl. Då sätter man upp handen och säger "stopp". Och slutar den att bråka så håller man upp tummen. Som polisen gör med Hulken.

Hon inser själv hur klok hon varit och kroppen hennes åmar sig och ansiktet strålar. Jag drar henne närmare mig. Gömmer våra kroppar under en filt och öppnar boken om katten Oliver.