Mamma! Pappa! Jag borde ha fötts till man. Är ni säker på att ni inte monterade ihop mig fel? Jag klandrar ingen, men vissa bruksanvisningar kan vara rätt svåra att följa.
Igår var det dans. Åtta timmar non-stop för den som ville. Jag ville, men kroppen, och då främst tårna, protesterade. Det finns inga ord som beskriver smärtan när fet man stampar på ens tår mitt i en virvlande bugg. Det finns inga kraftuttryck som är starka nog för att berätta om känslan när klacksko sparkar fotknölen blodig.
När jag lägger mina armar runt halsen på en man, gammal nog för att ha orgasmer, så slår det mig vilket unikt tillfälle dessa män har, och hur ofta de faktiskt schabblar (öh, är det ett ord?) bort allt med ryckiga höftrörelser och svettiga pannor. En man som kan föra kvinnan runt golvet i mjuka svepande rörelser, är så gott som bortgift redan i fjärde takten. För som U sa, så blir hon fortfarande kär i en man som kan dansa.
Det är ungefär här som mina tankar förflyttar sig till ögonblicket när jag föddes….till kvinna! Mina chanser att hitta en (dans)partner för livet försvann i samma ögonblick som mina föräldrar monterade dit en snippa istället för en snopp. Jag vill inte ta för stora ord i min mun, men jag hade varit fantastisk på dansgolvet. Mina höfter hade fått kvinnorna att andas dagg, mina händer längs rygg hade skapat kollektivt skälvande och mina charmande kommentarer hade gett mig fler telefonnummer än vad som fått plats i mina tighta jeans.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
8 kommentarer:
Nu talar du som kvinna om andra kvinnor och jag får osökt tanken att du kanske har en framtid som flata...
Min längd gjorde att jag alltid fick vara kille när vi skulle pardansa i skolan. Därför har jag lärt mig att föra, något som inte går hem hos det manliga könet. Således har jag aldrig blivit svept iväg i en dans, inte ens av min make på bröllopet.
Någon kuk vill jag verkligen inte ha, i alla fall inte fastmonterad. Däremot skulle jag vilja våga skriva ordet i en bloggrubrik, trots att svärmor loggar in varje dag.
Jag väljer att inte låtsas om att mamma, mostern eller diakonen läser min blogg. Vill inte censurera mig. Men jag skulle aldrig komma på tanken att läsa texten högt för dem. Prisa Gud för nätets illussion av osynlighet.
Pssst Steina.....man kan aldrig så noga veta med sådana allvarliga saker.
Du är alldeles säkert helt fanstastisk på dansgolvet även utan snopp... och kanske så fantastisk att det är därför dom kliver dig på tårna!
Inspirerad av dig skriver jag nu många runda ord i min lilla blogg. Jag till och med vågade be om en dildo i en kiosk ...
(Det ska bli intressant att se om svärmor kommenterar.)
Uppdatering: Svärmor kommenterade direkt och använde själv ordet "dildo" i sin kommentar. Hon skrev också att hon var stolt över mig. Ja, där ser man.
Jag har ju alltid undrat vad det är som gör svärmödrar stolta. Att det skulle dyka upp stolthet i de sammanhang du pratar om Howdy Sailor, det hade jag inte väntat mig.
Bonusfråga. Hur känns stolthet i kroppen?
Skicka en kommentar